Första dagen på resten av mitt liv

Livet!

Några rader från livet idag. Från nya insikter i en färggrannare värld. Det är fantastiskt att ha förmånen att få leva. Ibland blir kontrasterna i livet extra tydliga, både i de längre processerna och i de kortare perspektiven. Om december präglades av avslut, avtackning och avsked, så har januari bjudit på något helt annat och som jag vill berätta om. 

Jag vet inte om ni är 5, 50 eller 500 som läser detta. Men det kan hända att du som läser dessa rader inte känner mig eller vet vem jag är. Jag heter Jenny, har levt i drygt 40 år, är mamma till två pojkar och väljer att sätta ord på det som händer i mitt liv just nu. Ett sätt att ge mig tolkningsföreträde till mitt eget liv, om man vill se det så. Om jag med några rader om insikter om mig själv och om livet skulle få göra skillnad för någon annan människa , vore det förstås något väldigt fint.

För snart två år sedan fattade jag mitt livs svåraste beslut. Det var oerhört smärtsamt att inse att jag inte klarade av att fortsätta i mitt äktenskap. Inte klarade av att fortsätta ge barnen full tillgång till båda sina föräldrar, inte hålla de löften vi gav varandra. Bryta upp en 17 år lång relation. Jag och vi försökte få det att fungera, men lyckades inte med den föresatsen. På ett sätt ett misslyckande, men jag kan idag också se det som både modigt och klokt att ta det beslut som var nödvändigt, för alla parter. Inte minst för barnen. Ungefär ett år efter beslutet om skilsmässa kände jag att behovet att sörja och landa avtog och jag började känna en nyfikenhet på livet igen, och en nyfikenhet på mig själv. Vem är jag när jag inte är i mammarollen eller någons respektive? Den livskris och process som ledde fram till skilsmässa är det i särklass jobbigaste och svåraste jag varit med om och gjort, men med lite distans kan jag också se att det efter den mörka tiden öppnade sig en möjlighet att få återupptäcka både livet och mig själv. Det är rätt häftigt att tillåta sig vara nyfiken på sig själv efter 40 J

Det är som att jag har börjat ta livet på större allvar nu än tidigare. Det är på riktigt och det är nu. Jag kan inte säga ”sedan” för ofta, för vad vet vi om hur mycket ”sedan” vi kan planera för och inteckna? Förra våren formulerade jag att jag vill ”leva och låta leva”. Alltså Leva det liv jag fått och bejaka det i livet som kommer i min väg.

En insikt som drabbade mig i fjol, är att jag kan attraheras av både kvinnor och män. I allt som formade mig under mina första dryga tjugo år fanns inget annat än heterosexualitet på kartan. Samhället, sammanhangen och människorna runt omkring mig pratade hetero-språk och hade hetero-värderingar. Familjen, skolan, kyrkan, och idrottsrörelsen.

Det är inom mig helt odramatiskt att inse att jag kan bli förälskad även i kvinnor, men förstår att det kan vara en del att smälta för andra. Och att några kanske behöver mer tid att smälta det än andra. Omorientering kan ta tid och det är okej att det är så. 

I höstas öppnade jag dejtingdörren för första gången på nästan 20 år. Det var en rätt omtumlande erfarenhet. Man kan lugnt säga att både jag och dejtingvärlden förändrats en del på dessa 20 år… Jag öppnade dörren med förhoppningen att träffa någon som jag vill leva tillsammans med. Åldras tillsammans med. Någon att dela något så fantastiskt som Livet med.

Nu har det hänt. Jag har träffat en person som jag inte trodde fanns. Som jag blivit störtförälskad i och som känner detsamma för mig. Som ständigt finns i tanken, gör knäna svaga och får mungiporna att åka upp i tid och otid. Det är stort och omtumlande och jag får ibland nypa mig i armen då jag har svårt att ta in att det är på riktigt. Och det är en kvinna.

…

Vissa kallar det jag gör nu för att ”komma ut”. Jag har svårt för det begreppet. Som om jag varit någon annanstans än ute tidigare? Men, men. Det jag säger nu är att jag bejakar hela mig, det jag är. Det är inte så att jag tagit ställning och ”kan tänka mig” ha en relation med en kvinna, kanske för att det verkar enklare eller bättre på något sätt. Det val jag har, är att antingen bejaka eller förneka. Jag väljer det livsbejakande. För mig är det något oerhört fint.

Idag är den 1 februari, första dagen på resten av mitt liv.  

Störst av allt är kärleken!

/Jenny